När Ulf Kristersson prioriterar och pratar om vad som är viktigt i Sverige idag i sin regeringsförklaring den 12 september är det som att han blickar ut över ett land där ingen jobbar. Ingen som jobbar på en arbetsplats där arbetsmiljön brister, ingen som jobbar på en arbetsplats där arbetsgivaren är kriminell och ingen som jobbar på en arbetsplats där någon faktiskt har dött.
Vi som i vår vardag vet att en god arbetsmiljö består av ett samspel mellan facklig närvaro och arbetsgivare som tar arbetsmiljöarbetet på allvar kan inte vara annat än förvånade.
I Sverige har över 30 människor dött på sin arbetsplats hittills i år. De flesta av dessa olyckor hade kunnat undvikas om arbetsgivarna hade jobbat systematiskt med sin arbetsmiljö och följt det regelverk som finns.
Men regeringen fortsätter att blunda medan arbetare varje dag riskerar att vara den nästa som inte kommer hem efter arbetsdagens slut.
Visst finns det andra problem i Sverige. Visst är det bra om vi kan göra något åt det. Men det finns ingen större intressegemenskap i Sverige än arbetsmiljön. Arbetsmiljö för eleverna i skolan. Arbetsmiljön för vanligt folk på sina vanliga jobb.
Ulf Kristersson nämner den psykiska ohälsan men han nämner inte det som ofta är grundorsaken. Stress och press under arbetsdagen kopplat till otrygga villkor och svårigheter att få ihop sin vardag.
Sveriges löntagare förtjänar bättre. Vi förtjänar en regering som erkänner att trygghet inte bara är att du ska känna dig säker på gator och torg. Trygghet är att du ska känna dig säker på ditt jobb och att du ska ha grundläggande villkor som minskar den psykiska ohälsan. Idag uppger var tredje kvinna i ett arbetaryrke att de inte kan ta korta pauser på jobbet.
Visst. Här finns ett arbete för oss i facket att göra men det kräver att våra politiker bryr sig om vår vardag. Nu vet vi åtminstone att moderatledaren Ulf Kristersson inte gör det.
Magnus Anderson, ordförande i LO-facken i Härryda
